Generellt om de mänskliga rättigheterna och läget i Estland

Generellt om de mänskliga rättigheterna och läget i Estland

DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNAS HISTORIA

Fram till andra världskriget gällde den allmänna uppfattningen att innebörden och i synnerhet omfattningen av de mänskliga rättigheterna bestämde varje land internt. Omänsklig förföljelse av olika grupper utifrån deras etniska, nationella och politiska tillhörighet i det nationalsocialistiska Tyskland och kommunistiska Sovjetunionen tvingade fram en revidering av den uppfattningen.

Den 10 december 1948 antog Förenta Nationernas Generalförsamling sin allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Sovjetunionen och dess satellitländer röstade inte för deklarationen, eftersom dessa länder bröt mot så gott som alla mänskliga rättigheter.

PRESSKONFERENSEN MED FN:S ARBETSGRUPP BAKOM FÖRKLARINGEN OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA. E. ROOSEVELT OCH C. MALIK.
(© UNITED NATIONS 1948)

FN:S ALLMÄNNA FÖRKLARING OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA SOM ANTOGS MED FN:S GENERALFÖRSAMLINGS RESOLUTION 217 A III DEN 10 DECEMBER 1948.
(© UNITED NATIONS 1949)

DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA ÄR VARJE MÄNNISKAS MEDFÖDDA RÄTTIGHETER SOM GÄLLER FÖR ALLA UTAN NÅGON ÅTSKILLNAD PÅ GRUND AV NATIONELLT ELLER SOCIALT URSPRUNG, KÖN, ÅLDER, RAS, SPRÅK, RELIGION, POLITISK ELLER ANNAN UPPFATTNING, SEXUELL LÄGGNING, BÖRD ELLER STÄLLNING FÖR ÖVRIGT.

DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA ÄR GENERELLA, OBESTRIDLIGA OCH INGÅR I DET INNEBOENDE VÄRDET HOS ALLA SOM TILLHÖR MÄNNISKOSLÄKTET OBEROENDE AV DERAS LANDS SUVERÄNITET ELLER GÄLLANDE LAGAR.

FN:s Generalförsamling saknar behörighet att utge bindande rättsakter. Därmed är inte FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna juridiskt bindande. Trots detta och oavsett omständigheten att de mänskliga rättigheterna beskrivs som mål i deklarationen betraktas dem som en internationell lag som alla länder är skyldiga att följa.

1950 antog Europarådet den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sovjetunionen ställde sig fientligt mot Europarådet som skyddade de mänskliga rättigheterna.

Republiken Estland, precis som övriga demokratiska länder, respekterar de mänskliga rättigheterna och har tagit fram juridiska mekanismer som ska garantera ett fungerande skydd av de mänskliga rättigheterna. Människors grundläggande rättigheter, friheter och skyldigheter slås fast i den estniska grundlagen, kapitel två.

DEN INTERNATIONELLA DAGEN FÖR MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER ÄR ÄVEN TILL FÖR DEM.
(© UNITED NATIONS 1950)

ESTLANDS FÖRSTA STÄNDIGE REPRESENTANT VID FN VAR E. JAAKSON, ESTLANDS LÅNGVARIGA GENERALKONSUL I NEW YORK OCH MISSIONSLEDARE I USA, VILKET GJORDE HONOM TILL BÄRARE AV REPUBLIKENS ESTLANDS KONTINUITET UNDER DEN SOVJETISKA OCKUPATIONEN.
(© UN PHOTO/MILTON GRANT)

SOVJETMAKTEN OCH DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

Den sovjetiska ockupationen som började i Estland 1940, med ett avbrott för den tyska ockupationen under åren 1941-1944, varade till september 1991. Under den tiden begicks det massvisa kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. Direkt efter antagande av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den 25 mars 1949, genomförde Sovjetunionen en massdeportation i Estland där över 20 000 människor – mestadels kvinnor, barn och äldre – tvångsförflyttades till Sibirien. Samtidigt fortsatte omförflyttning av sovjetiska medborgare till Estland, vilket ledde till att esternas andel i Estlands befolkning minskade från 98% till 61% under perioden från 1945 till 1989.

Under ockupationsperioden tillhörde makten i landet Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) som på plats representerades av den territoriala organisationen Estlands Kommunistiska Parti (EKP). Deras sätt att regera kännetecknades av:

  • folkets utelämnande från landets styrning och medbestämmande;
  • avsaknad av maktdelning;/li>
  • påtvingande av en kommunistisk världsbild;
  • prioritering av ryska som ett officiellt språk.

DEN SOCIALISTISKA ARBETARHJÄLTEN L. KRONK, BITRÄDANDE FÖRMAN I GAMLA STICKFABRIKEN AV BOMULLSKOMBINATET KREENHOLMS MANUFAKTUR, MÖTER PIONJÄRER FRÅN NARVA STAD. APRIL 1973.
(NATIONALARKIVET)

(FRÅN HÖGER) BALTISKA KRAFTVÄRMEVERKETS MASKINIST A. IVANOVA, PRISAD MED RÖDA FANANS ORDEN OCH ”ÄRANS ORDEN” TILLSAMMANS MED A. KASJANENKO OCH P. MANAJEV. DECEMBER 1978.
(NATIONALARKIVET)

DEPORTATIONSVAGN NR 45 MED MÄNNISKOR FRÅN VÕRU, VALGA, TARTU OCH PÄRNU BORTOM URALBERGEN. APRIL 1949.
(OCKUPATIONSMUSEET)

STADENS SAMLINGSMÖTE I NARVA INFÖR VALET TILL HÖGSTA SOVJET. MARS 1950.
(NATIONALARKIVET)

Sovjetockupationen förde med sig nationalisering av företag och privat egendom, kollektivisering av jordbruket, militarisering (med upp till 150 000 av ockupationsmaktens soldater i Estland), införande av gränszoner och stängda städer som vanliga medborgare inte fick besöka. I Narva, Sillamäe, Paldiski och Kohtla-Järve ändrades befolkningens etniska sammansättning helt. Till viktigare poster anlitades främst immigranter från Sovjetunionen på grund av den befarade risken för olydnad från ester.

Estland förlorade ca 25% av hela sin befolkning under andra världskriget och på grund av brott mot mänskligheten, vilket är bland de största i Europa. Sovjetockupationens koloniseringspolitik riskerade att göra esterna till en minoritetsbefolkning i sitt eget hemland.

NYBLIVNA ELEVER I LASNAMÄE NYA SKOLA. AUGUSTI 1979.
(NATIONALARKIVET)

EN GRUPP ARBETARE FRÅN KREENHOLMS MANUFAKTUR (FRÅN VÄNSTER): GAMLA STICKFABRIKENS BITRÄDANDE FÖRMÄN V. TIMOFEJEV OCH P. PYHTEJEV SAMT NARVAS BYGGTRUSTS ARBETARE V. GONTJAR BYGGER BOSTÄDER. NOVEMBER 1957.
(NATIONALARKIVET)

TOTALITARISM OCH KRÄNKNING AV MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER

Sovjetregimen tolererade inte oliktänkande eftersom de betraktades som ett hot mot maktmonopolet.

Sovjetunionen var en klassisk totalitär stat. Makten var koncentrerad till en snäv makttopp som bestod av kommunistpartiets ledning – Sovjetunionens Kommunistiska Partis Centralkommittés Politiska Byrå. Maktens bibehållande tryggades med hjälp av en repressiv apparat bestående av olika statsäkerhetsorgan (GPU, NKVD, KGB), milisen och armén. Makten var sluten och kunde endast bytas ut genom komplotter och statskupper.

Sovjetunionen och andra kommunistländer kränkte sina befolkningars mänskliga rättigheter och försökte att ersätta dessa med sociala garantier som de dock inte hade förmåga att erbjuda.

KÖ FÖR KAFFEBÖNOR PÅ HOMMIKUGATAN I PÄRNU. FEBRUARI 1988.
(NATIONALARKIVET)

KÖ TILL CHARKUTERIAFFÄREN PÅ VÄIKE-KARJAGATAN. TALLINN. 28 DECEMBER 1990.
(NATIONALARKIVET)

Människor som krävde följande av de mänskliga rättigheterna fängslades för många år. Sovjetunionen har upplösts och den kommunistiska diktaturen i före detta sovjetrepublikerna har fått sitt slut. Samtidigt finns det ett flertal länder i världen där den sovjetiska typen av totalitarism och kränkning av de mänskliga rättigheterna fortsätter ännu idag. Dessa är t.ex. Nordkorea, Kuba och Kina.

Omfattande kränkning av de mänskliga rättigheterna sker även i länder som inte kallar sig kommunistiska – Burma, Syrien, vissa länder i Afrika

TIDNINGEN FÖR ESTLANDS KOMMUNISTISKA PARTIS TALLINNS STADSKOMMITTÉ OCH DET DEPUTERADE RÅDET FÖR TALLINNS STAD. 4 MARS 1981.
(EIHR)

FÅNGDRÄKT FÖR INTAGNA MED SKÄRPTA REGLER, LILA- OCH GRÅRANDIG FÄNGELSESKJORTA, SYDD I ANSTALTEN, OMSK 1981.
(OCKUPATIONSMUSEET)

ÄVEN DE ALLMÄNMÄNSKLIGA FÖRHOPPNINGARNA FICK TJÄNA SOVJETPROPAGANDANS INTRESSEN SAMTIDIGT SOM DE IDEOLOGISKA FIENDERNA PRESENTERADES SOM MÄNNISKOHATARE OCH FREDSMOTSTÅNDARE. EN BILD AV L. SAMOILOV, 1953.
(ESTNISKA NATIONALBIBLIOTEKETS DIGITALARKIV DIGAR)