Repressalier för individer och frihetsinskränkningar, missbruk av rättssystem

Repressalier för individer och frihetsinskränkningar, missbruk av rättssystem

UPPHÖRANDE MED BROTT MOT MÄNSKLIGHETEN EFTER STALINS DÖD

Brotten upphörde inte med Stalins död. 1956 började huvuddelen av de deporterade och fängslade att återvända till sina hemländer. Återvändandet gick inte problemfritt. De som kom tillbaka från Sibirien fick inte tillbaka sina hem och även återvändande till hemorten kunde förhindras. Dessvärre var det inte ens möjligt att återfå sin egendom eftersom den hade utdelats. Oftast var det släkten som i trånga förhållanden gav tak över huvudet för återvändare vars egen hemdörr förblev stängd. Även om de deporterade och politiska fångarna hade släppts fria höll KGB de registrerade praktiskt taget ända till slutet av Sovjetmakten. De fortsatte att betraktas som ett antisovjetiskt element. De hade kvar sitt ”syndregister” som när som helst kunde användas mot dem.

ETT HÅRKNIPPE FRÅN SIBIRIEN. SÄKERHETSMAKTEN KONTROLLERADE DE DEPORTERADES BREVVÄXLING OCH KONFISKERADE ALLA ”OLÄMPLIGA” BREV. DETTA HÅRKNIPPE FRÅN EN DEPORTERAD, MED DENNES FÖRSTA ANSTRÄNGNINGAR I RYSKA, KOM ALDRIG FRAM TILL NÄRA OCH KÄRA I ESTLAND.
(NATIONALARKIVET. FOTO FRÅN ARKIVET: EIHR)

ESSR:s HÖGSTA DOMSTOLS BESKED TILL M. AINSAAR OM FRISLÄPPANDE UTAN RÄTT ATT ÅTERFÅ BESLAGTAGEN EGENDOM. 1957.
(OCKUPATIONSMUSEET)

ATT PLACERA ETT HÄFTSTIFT PÅ STALINS NÄSA INNEBAR ETT POLITISKT BROTTMÅLSFÖRFARANDE SOM KUNDE KOSTA DIG 10 ÅR I FÄNGELSE.
(NATIONALARKIVET. FOTO FRÅN ARKIVET: EIHR)

EN DEPORTERADS AKT. 1949-1954.
(NATIONALARKIVET. FOTO FRÅN ARKIVET: EIHR)

REPRESSALIER FÖR OLIKTÄNKANDE

Fr.o.m. 1950-talets andra hälft blev allt fler s.k. dissidenter eller oliktänkande ett spaningsobjekt för KGB. KGB bevakade och arresterade personer som läste eller förmedlade texter från väst, uttryckte sin sympati för västvärlden, lyfte frågan om kränkning av mänskliga rättigheter eller krävde demokrati. Den främsta yttrandeformen för dissidenter var s.k. samizdat eller självpublicering av maskinskrivna texter.

Den estniska dissidentrörelsen baserade främst på idèn om återställande av Estlands självständighet och krävde upphörande av ockupationen. Sovjetregimen var oerhört intolerant mot oliktänkande. Många dissidenter blev fällda i brottmål.

” ALLA BREV TILL OCH FRÅN DEN HÄR FAMILJEN SKA GENOMLÄSAS! “ 23 JULI 1952.
(OCKUPATIONSMUSEET)

PROTESTMÖTE SOM KRÄVER FRISLÄPPANDE AV POLITFÅNGAR E.TARTO OCH M. NIKLUS. 14. AUGUSTI 1988.
(NATIONALARKIVET)

BREV FRÅN OLIKTÄNKANDE TILL FN:S GENERALFÖRSAMLING. 1972.
(NATIONALARKIVET)

OLIKTÄNKANDE OCH DERAS MENINGSYTTRINGAR

Baltisk apell var ett memorandum som 45 medborgare i Estland, Lettland och Litauen skickade till FN:s generalsekreterare och regeringar i Sovjetunionen, Väst- och Östtyskland samt Atlantdeklarationens länder, med begäran om offentliggörande av Molotov-Ribbentrops pakt inkl. dess hemliga tilläggsprotokoll, ogiltigförklarande av dessa och återställande av baltstaternas självständighet. Den baltiska apellens slutgiltiga version skrevs hemma hos Mart Niklus och offentliggjordes den 23 augusti 1979. KGB tog alla inblandade meddetsamma under hård bevakning. Några av dem hamnade i fängelse.

År 1980 publicerades ”Ett öppet brev från ESSR”, mer känt som ”De 40:s brev”, där 40 högutbildade samhällsaktörer öppet uttryckte sin oro över Estlands russifiering. Alla inblandade utsattes för påtryckningar för att de ska avstå från undertecknande av brevet och fyra av de undertecknade avsattes från sina poster.

EN DETALJ FRÅN AKTEN SOM INNEHÖLL DE OLIKTÄNKANDES BREV TILL FN:S GENERALFÖRSAMLING. 1975.
(NATIONALARKIVET. FOTO FRÅN ARKIVET: EIHR

MINNESTAVLA MED DEN BALTISKA APELLEN PÅ VÄGGEN AV M. NIKLUS’ HUS.
(UUSEESTI.EE)

MEMORANDUM AV ESTLANDS, LETTLANDS OCH LITAUENS MEDBORGARE TILL FN:S GENERALSEKRETERARE E K. WALDHEIM OCH ALLA LEDARE AV STORMAKTER. UNDERTECKNAD AV ESTNISKA DISSIDENTER M. NIKLUS, E. RATAS, E. TARTO OCH E. UDAM. 23 AUGUSTI 1979.
(NATIONALARKIVET)

OLIKTÄNKANDE OCH NATIONALSYMBOLER

Att använda Republiken Estlands symboler var strängt förbjudet och straffbart i Sovjetunionen. Förbudet mot dessa s.k. borgerliga symboler kunde ta helt extrema former, där t.ex. alla exemplar av en tidning vars omslag råkade visa färgkombinationen blå, svart och vit fick plockas bort och ersättas. Fr.o.m. slutet av 1970-talet hissades Estlands förbjudna nationalflaggor allt oftare på självständighetsdagen. Sådana aktioner ledde ofta till sanktioner i form av kortare eller längre fängelsestraff.

DEN 24 FEBRUARI 1987 RED MUSIKERN E.JÕGI TILL DOMBERGET I TALLINN, MED EN 44 X 77 CM BLÅ-SVART-VIT FLAGGA STOLT VAJANDES I HANDEN. (OCKUPATIONSMUSEET)
(OCKUPATIONSMUSEET)

A. RÕUKs DIKT ”HIMMEL OCH HAV I DINA ÖGON” HADE TRE VERSER VARS BEGYNNELSEBOKSTÄVER UPPIFRÅN OCH NER BILDADE FRASEN BLÅ-SVART-VIT. DEN AKTIONEN KOSTADE HONOM HANS STUDIEPLATS PÅ KONSTHÖGSKOLAN. TIDSKRIFTEN LOOMING NR 9, 1981.

EN EGENTILLVERKADE NATIONALFLAGGAN SOM HISSADES I TÕRVA 1962.
(NATIONALARKIVET)

EN BLÅ-SVART-VIT FLAGGA I TORNET AV TÕRVAS ARBETARREPRESENTANTERS VERKSTÄLLANDE KOMMITTÉS HUVUDBYGGNAD. 1 MAJ 1962.
(NATIONALARKIVET)

MED PSYKIATRI SOM VAPEN MOT OLIKTÄNKANDE

Den sovjetiska parti- och statsledaren Nikita Chrusjtjov har tillskrivits orden:”Det är endast galningar som är mot socialism.” Oliktänkande började allt oftare tas in för tvångsvård på psykiatriska sjukhus just på 1960-talet. Inspärrning av misstänkta eller utpekade antisovjeter i slutna vårdinrättningar för sinnessjuka blev en av straffåtgärderna i den sovjetiska politiken. De mest kända institutionerna för tvångsvård var Serbski-institutet för rättspsykiatri i Moskva och specialpsykiatriska kliniken i Tjernjachovsk. Psykiatriska specialkliniker, precis som fängelser och fångläger, bevakades av arméns inrikestrupper.

V. P. SERBSKI-INSTITUTET FÖR RÄTTSPSYKIATRI VAR EN AV ANSTALTERNA DÄR MÅNGA OLIKTÄNKANDE HÖLLS FÅNGA.
(WWW.1TV.RU/NEWS/HEALTH/193516)

V. P. SERBSKI-INSTITUTET FÖR RÄTTSPSYKIATRI UNDER MILITÄRBEVAKNING
(SERBSKY.RU – FOTOGALLERI, FOTO3)

EN TVÅNGSTRÖJA PÅ LITAUENS FOLKMORDSMUSEUM.
(PRIVAT SAMLING)

VAD INNEBAR SOVJETISK RÄTT?

Enligt den marxistiska definitionen uttrycker lagen den styrande klassens vilja. Den sovjetiska rätten däremot är en ny och kvalitativt högre rätt, eftersom den uttrycker viljan av folkmassor som hittills har varit exploaterade, med det kommunistiska partiet i fören. Därigenom var orättvisa och människofientlighet inkodade i de sovjetiska lagarna. Det sovjetiska rättssystemet, som var ett verktyg för den totalitära staten, tjänade endast det regerande envåldspartiets – SUKP:s – intressen. Det sovjetiska rättssystemet saknade dessutom den allmänna rättsprincipen att alla ska vara lika inför lagen.

DOMSTOLSVÄSENDET VAR POLITISERAT. ORDFÖRANDE FÖR ESTNISKA SSR:S HÖGSTA DOMSTOL R. SIMSON TALAR PÅ POLITIKDAGEN I E.VILDES KOLCHOS, PÕLVA DISTRIKT. 1983.
(NATIONALARKIVET)

LÄRARINNA V. TAMM GER LEKTION I KONSTITUTIONSRÄTT I TALLINNS 17:E GYMNASIESKOLA. 1951. .
(NATIONALARKIVET)

DET SOVJETISKA RÄTTSSYSTEMET INFÖRDES ÄVEN I SOVJETUNIONENS S.K. SATTELLITLÄNDER. BILDEN VISAR DELEGATIONEN FRÅN FOLKREPUBLIKEN POLENS DOMSTOLSVÄSENDE PÅ BESÖK HOS EKP:S CENTRALKOMMITTÉ. FRÅN HÖGER EKP:S CENTRALKOMMITTÉS FÖRSTE SEKRETERARE J. KÄBIN, SOVJETUNIONENS JUSTITIEMINISTER V. TEREBILOV, EKP:S CENTRALKOMMITTÉS AVDELNINGSCHEF P. VASSIKOV, ORDFÖRANDE FÖR ESSR:S HÖGSTA DOMSTOL R. SIMSON. 1977.
(NATIONALARKIVET)

UTDRAG UR LAGAR STIFTADE AV ESSR:S HÖGSTA SOVJETS PRESIDIUM. 1963. (NATIONALARKIVET)

SOVJETISK RÄTT OCH RÄTTSSTAT

I Sovjetunionen användes inte lagar som man brukar i en demokratisk rättsstat. Sovjetunionen behövde sitt rättssystem för att kunna berättiga och dölja det ideologiskt motiverade våldet som pågick i Sovjetunionen.

I en rättsstat ingår definitionen av repression i definitionen för straff. Repression är endast tillåten som ett ingripande mot gärningar klassificerade som brott, utdömt av en legitim domstol genom lagliga medel. I det sovjetiska samhället vidtogs många straffåtgärder utan domstolens ingripande. Därför kan inte Sovjetunionen kallas för en rättsstat trots att den hade ett formellt giltigt rättssystem.

H. LUIK. ANHÅLLEN.
(OCKUPATIONSMUSEET)

REPRESSIONER UTAN DOMSTOLENS INGRIPANDE GENOMFÖRDES MED SÄKERHETSTJÄNSTENS HJÄLP. NKVD-TJÄNSTENS HEDERSTECKEN.
(WIKIMEDIA COMMONS)

OLAGLIG ÖVERVAKNING – LAGLIG ENLIGT SOVJETUNIONENS LAGAR

Oliktänkande, politiska motståndare och alla som hade kontakter (d.v.s. släkt) utomlands utsattes för dold övervakning. För övervakningen svarade KGB:s strukturenheter.

I samband med det sovjetiska statsskickets införande började människors brevväxling kontrolleras. Även telefonsamtal avlyssnades.

I demokratiska rättsstater ingår dold övervakning även i dag i polisens arbetsmetoder, men det regleras av rättsakter. I Sovjetunionen utgjorde det en kränkning av mänskliga rättigheter, eftersom det skedde godtyckligt, utan någon som helst kontroll eller regelverk och i politiskt syfte.

KGB:S KARTOTEKSLÅDOR. 1989.
(NATIONALARKIVET)

KGB:S AVLYSSNINGSVERKTYG.
(OCKUPATIONSMUSEET)

I DEN SOVJETISKA SÄKERHETSTJÄNSTEN VAR DET VANLIG PRAXIS ATT ÖPPNA OCH LÄSA PRIVATA BREV. BREVSORTERING I TALLINNS HUVUDPOSTKONTOR. 1958.
(NATIONALARKIVET)

KGB UTNYTTJADE TELEFONNÄTET I EGNA INTRESSEN FÖR AVLYSSNING AV TELEFONSAMTAL. TELEFONISTER I ARBETE. 22 JANUARI 1958.
(NATIONALARKIVET)

SPECIALDESIGNAD KASTRULL FÖR KUVERTÖPPNANDE MED ÅNGA.
(OCKUPATIONSMUSEET)

AVDELNINGEN FÖR KONTROLL AV BREVVÄXLING MED UTLANDET LÅG HÖGST UPP I EN FEMVÅNINGSBYGGNAD I BALTI JAAM. DÄR JOBBADE ÄVEN J. KÄBINS FRU. SÅ FORT KONTROLLMAKTEN LÄSTE NÅGONTING SOM VERKADE MISSTÄNKSAMT REGISTRERADES HÄNDELSEN I EN EGEN AKT FÖR PERSONEN I FRÅGA.
(OCKUPATIONSMUSEET)

STRAFFANDE AV BARN FÖR DERAS FÖRÄLDRARS SYNDER

Den sovjetiska statsordningen myntade uttrycket ”tidigare personer” (бывшие люди). Så kallades myndighetspersoner, affärsmän och företagare, militärer och poliser från den tidigare gällande statsordningen. De behövde straffas med repressiva åtgärder. Men inte bara de: även deras barn behövde straffas för sina föräldrars synder. Föräldrarnas bakgrund, status mm var faktorer som spelade roll vid anställning, antagning till högskolor samt turordning i lägenhets- eller bilköpskön. Ett slags ”social mekanik” tog form där arbetarklassen skulle ges högsta prioritet. Personuppgifter samlades och bearbetades med fokus just på detta syfte och de uppgifter som registrerades om varje person innehöll information om hans/hennes sociala ursprung och medlemskap i SUKP eller dess ungdomsförbund.

FÖR ATT FÅ SKAFFA SIG EN EGEN BIL KRÄVDES ETT BILKÖPSLOV. EN PRICKFRI ENKÄT GAV BÄTTRE POSITION I KÖN. BILAFFÄREN PÅ PÄRNUVÄGEN I TALLINN. 1955.
(NATIONALARKIVET)

BARNBARNET TILL REPUBLIKEN ESTLANDS PRESIDENT ANTOGS INTE TILL HÖGSKOLAN OCH SPARKADES SENARE FRÅN SITT JOBB PÅ POLITISKA MOTIV. ÅTERINVIGNING AV ETT MONUMENT TILL K. PÄTS I TAHKURAND. PRESIDENTENS BARNBARN, PATENTVERKETS GENERALDIREKTÖR M. PÄTS I TALARSTOLEN. 25 JUNI 1989.
(NATIONALARKIVET)

EN SCEN UR SKÅDESPELET ”ENKÄT” AV V. GROSS. FRÅN VÄNSTER V. RATASSEPP SOM CHEFSINGENJÖR O. HÄRM, M. LUTS SOM PARTIORGANISATÖR R. MARIPUU OCH R. NUUDE SOM FABRIKSDIREKTÖR P. SAAR. 1953.
(NATIONALARKIVET)

BEGRÄNSAD RÖRELSEFRIHET:
PASSREGLER

I Sovjetunionen hade man förutom ett resepass även ett internt pass för interna resor. 1947 tvångsförflyttades många finländare från Estland till Sibirien och från Ingermanland till områden bakom Peipussjön med hänvisning till brott mot passreglerna, vilket även antecknades i passet. De som hade varit deporterade till Sibirien, liksom politiska fångar, förbjöds att bosätta sig i större städer, för vissa infördes t.o.m. vistelseförbud i Estniska SSR:s territorium. Husägare ålades att registrera alla gäster och personer som stannade längre än tre dagar, i fastighetsboken. Efterlevnad av passregler kontrollerades av milisen.

CHEFSINSPEKTÖRER MILISKAPTEN L. MIHHAILOVA OCH YNGRE MILISLÖJTNANT M. KOUGIJA FRÅN PASSAVDELNINGEN I TALLINNS HAVSDISTRIKTS ENHET FÖR INTERNA ANGELÄGENHETER KONTROLLERAR UTFÄRDADE PASS. JANUARI 1976.
(NATIONALARKIVET)

BESKED NR T-120 FRÅN 20 NOVEMBER 1956 OM AVSLAG TILL J. TAMMS ANSÖKAN OM UPPEHÅLLSTILLSTÅND, STF CHEF FÖR ESSR:S INRIKESMINISTERIUMS PASSAVDELNING LAUGASSON.
(OCKUPATIONSMUSEET)

PERSONAKT FÖR EN PERSON MED BEGRÄNSAD RÖRELSEFRIHET. 1974.
(NATIONALARKIVET)

EN FASTIGHETSBOK I TALLINNS CENTRALA DISTRIKT. ANTECKNINGAR KONTROLLERADES AV MILISEN. ALLA PERSONER SOM INTE HADE REGISTERFÖRTS NOTERADES.
(PRIVAT ARKIV)

BEGRÄNSAD RÖRELSEFRIHET:
GRÄNSZONEN

Under sovjettiden omfattade gränszonen alla öar i Finska viken och Rigabukten samt fastlandets kustområden. För boende och trafikering i gränszonen fastställdes egna regler. I kustzonen var det endast tillåtet att vistas om man hade ett pass utfärdat av Estniska SSR:s inrikesministeriums milismyndigheter, noterat och stämplat av den lokala gränsbevakningen. De lokala myndigheterna ålades att i samarbete med gränsbevakningen förse alla stränder med märkning för gränszonen. Det var förbjudet för lokalbefolkningen att erbjuda utomstående temporärt boende i sitt hem.

Möjligheter till utlandsresor var ännu mer begränsade. För att få nödvändiga tillstånd för en utlandsresa krävdes först referenser från arbetsplatsens fackföreningsordförande och partisekreterare. Det krävde ifyllning av ett antal enkäter som fick godkännas av EKP:s Centralkommitté, KGB och inrikesministerium.

GRÄNSZONENS UTSTRÄCKNING I ESTNISKA SSR:S FASTLAND. 1967 (REPRODUKTION)

KLICKA PÅ IKONEN FÖR ATT LÄSA NÄRMARE

BEGRÄNSAD RÖRELSEFRIHET OCH RESTRIKTIONER MOT UTLANDSRESOR

Gränszonen med kustområden och öarna förblev ett stängt område för Estlands invånare fram till Sovjetunionens kollaps. För att kunna resa till Ösel, Dagö och andra estniska öar fick man söka lov hos gränsbevakningen.

Möjligheterna till utlandsresor var begränsade. Peeter Volkonskis far, som var toppmusiker, emigrerade på ett lagligt sätt, men betraktades ändå som en ”landsförrädare” i det sovjetiska samhället. Nära och kära till sådana personer stämplades som ”nevyjezdnoj” – d.v.s. en person som inte fick tillåtelse att resa utomlands och som även övervakades hårdare.

EN AV DE SISTA TILLSTÅNDEN FÖR SLÄKTBESÖK PÅ DAGÖ SOM UTFÄRDADES DIREKT INNAN SOVJETUNIONENS FALL. ÄVEN MEDFÖLJANDE MINDERÅRIGA SKULLE ANGES PÅ BESÖKSTILLSTÅNDET. 1991.
(PRIVAT SAMLING)

KGB:S KARTOTEKSKORT MED UPPGIFTER OM UTRESEFÖRBUD UTFÄRDADE SÅ SENT SOM 1989 OCH T.O.M. 1991.
(NATIONALARKIVET)