NYBYGGDA PRIVATA BOSTÄDER I VÄNDRA. OKTOBER 1956.
(NATIONALARKIVET)
PÄRNUS BUSSPARKS ANSTÄLLDA EFTER NATIONALISERING AV PÄRNUS BUSSTRAFIKS AKTIEBOLAG SIDE. 1940.
(NATIONALARKIVET)
Den styrande maktens inställning till egendom och arbete var rent ideologisk. Allmänt-statligt och kollektivt-kooperativt ägande godkändes som socialistiskt. Personlig egendom var enbart till för att täcka medborgares materiella och kulturella behov. Den innefattade inkomster från arbete, besparingar, en bostad eller del av den med ev. tillhörande självhushållsjordbruk samt nödvändiga hushålls- och konsumtionsföremål för eget bruk och boende. En medborgares tillgångar fick inte användas för generering av intäkter utanför förvärvsarbete. Det inkluderade även inkomst från s.k. lagstridig näringsverksamhet (som t.ex. oregistrerad hantverksamhet i hemmet eller innehav av boskap i större antal än vad normen tillät). Medel som användes för det ändamålet konfiskerades utan ersättning. I början av 1960-talet pågick dessutom en kampanj för konfiskering av hus och bilar som ansågs ha byggts eller köpts för intäkter utanför förvärvsarbete.
JORDBRUKSARTELLER VAR EN GODKÄND VERKSAMHETSFORM FÖR SOCIALISTISKT KOLLEKTIVT ARBETE I SOVJETUNIONEN SOM FÖREGICK KOLCHOSER. GRISSKÖTARE V. RISTOLAINEN I VALGA DISTRIKTS FÖRSTA MAJS JORDBRUKSARTELL, EFTER ATT NYLIGEN HA ANSLUTIT SIG TILL KOLCHOSRÖRELSEN MED HELA SIN FAMILJ. VALGA DISTRIKT. NOVEMBER 1956.
(NATIONALARKIVET)
Kollektiviserade jordbrukets bristande förmåga att producera tillräckligt med livsmedel ledde till en tvetydig inställning hos staten: kampanjer som gick ut på kontrollen att privata hushåll höll sig inom tillåtna normer, med tillhörande konfiskeringar, växlade med stimulering av privat livsmedelsproduktion och utveckling av statliga uppköpssystem. Arbetare och tjänstemän uppmanades att ägna sig åt kollektiv trädgårdsodling för att därigenom få fram mer grönsaker som var en bristvara. Kolonilotter, planerade för det ändamålet, fick bebyggas med stugor på 10–20 m2.
Sovjetunionen hade även brist på vanliga konsumtionsvaror. Tillåtet hemarbete och hantverk innehöll många förbud och restriktioner med straffpåföljder om dessa inte följdes. Även varuförmedling och mäklarverksamhet kunde medföra hårda straffpåföljder. Bedrivning av förbjuden enskild näringsverksamhet kunde medföra upp till fem års fängelsestraff och konfiskering av egendom.
GATUHANDEL I TALLINN. TOMRUMMET SOM UPPSTOD I SAMBAND MED DEN SOVJETISKA EKONOMINS OCH LIVSMEDELSINDUSTRINS KOLLAPS FYLLDES SNABBT AV SMÅPRODUCENTER. 3 AUGUSTI 1990.
(NATIONALARKIVET)
Samma ideologi låg även bakom skillnader i beskattning av olika människor. Inkomstskatten för en anställd i ett socialistiskt företag var upp till 13%, medan egna bönder, hantverkare och kyrkoherdar fick betala upp till 81% i inkomstskatt. Oberoende av skattesatsen skilde sig även pensionerna åt. Kolchosarbetares pensionsålder var högre och pensionen lägre jämfört med anställda i statliga företag som hade samma lön. Egna bönder, hantverkare och kyrkoherdar fick ingen pension alls och vid dödsfall hade deras barn ingen rätt till efterlevandestöd. Människor fick inte heller behålla hela sin nettolön, under en lång tid var de tvungna att köpa statens låneobligationer som var räntefria och som löstes in flera tiotal år senare efter att de hade löpt ut.
MJÖLKUPPKÖP. RAPLA DISTRIKTS PRIVATA KOÄGARE LEVERERAR MJÖLK TILL UPPKÖPARE. 1987.
(NATIONALARKIVET)
Enligt den gällande ideologin i Sovjetunionen skulle de statliga fackföreningarna skydda arbetstagare och deras rättigheter. I verkligheten fungerade de som en del av den kommunistiska repressiva apparaten. Fackföreningar kontrollerade både arbetstagare och de fördelar som tilldelades dem, såsom semestermöjligheter eller lov att köpa en bil eller TV-apparat. I en situation där staten ensidigt bestämde varje enskild persons anställningsvillkor, lön och skatter utan någon som helst förhandling kunde det knappast vara tal om fackföreningars skyddande roll vad gällde arbetstagarrättigheter. Sovjetiska fackföreningar kan inte jämföras med arbetstagarorganisationer i demokratiska samhällen, som håller löneförhandlingar för sina medlemmar, utövar tillsyn över arbetssäkerhet och står för arbetstagares politiska och sociala rättigheter för övrigt.
SOVJETISKA FACKFÖRENINGAR REPRESENTERADE INTE ARBETSTAGARES INTRESSEN UTAN UTGJORDE EN DEL AV MAKTAPPARATEN OCH DEN OMFÖRDELNINGSMEKANISM SOM TILLÄMPADES I STÄLLET FÖR MARKNADSEKONOMI. ESTNISKA SSR:S FACKFÖRENINGARS RÅDS HUVUDBYGGNAD. 1984.
(NATIONALARKIVET)
