Fr.o.m. 1950-talets andra hälft blev allt fler s.k. dissidenter eller oliktänkande ett spaningsobjekt för KGB. KGB bevakade och arresterade personer som läste eller förmedlade texter från väst, uttryckte sin sympati för västvärlden, lyfte frågan om kränkning av mänskliga rättigheter eller krävde demokrati. Den främsta yttrandeformen för dissidenter var s.k. samizdat eller självpublicering av maskinskrivna texter.

Den estniska dissidentrörelsen baserade främst på idèn om återställande av Estlands självständighet och krävde upphörande av ockupationen. Sovjetregimen var oerhört intolerant mot oliktänkande. Många dissidenter blev fällda i brottmål.

Enligt den marxistiska definitionen uttrycker lagen den styrande klassens vilja. Den sovjetiska rätten däremot är en ny och kvalitativt högre rätt, eftersom den uttrycker viljan av folkmassor som hittills har varit exploaterade, med det kommunistiska partiet i fören. Därigenom var orättvisa och människofientlighet inkodade i de sovjetiska lagarna. Det sovjetiska rättssystemet, som var ett verktyg för den totalitära staten, tjänade endast det regerande envåldspartiets – SUKP:s – intressen. Det sovjetiska rättssystemet saknade dessutom den allmänna rättsprincipen att alla ska vara lika inför lagen.

Oliktänkande, politiska motståndare och alla som hade kontakter (d.v.s. släkt) utomlands utsattes för dold övervakning. För övervakningen svarade KGB:s strukturenheter.

I samband med det sovjetiska statsskickets införande började människors brevväxling kontrolleras. Även telefonsamtal avlyssnades.

I demokratiska rättsstater ingår dold övervakning även i dag i polisens arbetsmetoder, men det regleras av rättsakter. I Sovjetunionen utgjorde det en kränkning av mänskliga rättigheter, eftersom det skedde godtyckligt, utan någon som helst kontroll eller regelverk och i politiskt syfte.

Den sovjetiska statsordningen myntade uttrycket ”tidigare personer” (бывшие люди). Så kallades myndighetspersoner, affärsmän och företagare, militärer och poliser från den tidigare gällande statsordningen. De behövde straffas med repressiva åtgärder. Men inte bara de: även deras barn behövde straffas för sina föräldrars synder. Föräldrarnas bakgrund, status mm var faktorer som spelade roll vid anställning, antagning till högskolor samt turordning i lägenhets- eller bilköpskön. Ett slags ”social mekanik” tog form där arbetarklassen skulle ges högsta prioritet. Personuppgifter samlades och bearbetades med fokus just på detta syfte och de uppgifter som registrerades om varje person innehöll information om hans/hennes sociala ursprung och medlemskap i SUKP eller dess ungdomsförbund.

I Sovjetunionen hade man förutom ett resepass även ett internt pass för interna resor. 1947 tvångsförflyttades många finländare från Estland till Sibirien och från Ingermanland till områden bakom Peipussjön med hänvisning till brott mot passreglerna, vilket även antecknades i passet. De som hade varit deporterade till Sibirien, liksom politiska fångar, förbjöds att bosätta sig i större städer, för vissa infördes t.o.m. vistelseförbud i Estniska SSR:s territorium. Husägare ålades att registrera alla gäster och personer som stannade längre än tre dagar, i fastighetsboken. Efterlevnad av passregler kontrollerades av milisen.