Militarisering

Militarisering

SOVJETARMÉN I ESTLAND

Förutom faktumet att det var ytterst svårt att resa till länder utanför Sovjetunionens gränser begränsades rörligheten även inom gränserna. Estland hade hela 1565 slutna militära objekt på 800 olika platser som totalt tog upp 87 147 ha mark, däribland hela städer som t.ex. Paldiski och Sillamäe. Det utgjorde nästan 2% av hela Estlands territorium. Därutöver fanns det stängda gränszoner över hela landet – på öarna, hela nordkusten och större del av västra Estlands kust. För att få tillträde till dessa områden fick man söka tillstånd, om man inte bodde där. Att vistas till sjöss var inte ens tillåtet för kustbefolkningen. Utlänningar förbjöds att övernatta i Tartu som var hemmabas för den regionala bombflygstyrkan.

ANVÄNDARVILLKOR FÖR ETT GRÄNSZONSTILLSTÅND UTFÄRDAT FÖR RESA TILL DAGÖ. BLANKETTEN ÄR TRYCKT 1969, TILLSTÅNDET ÄR UTFÄRDAT 1981.
(DAGÖS MILITÄRMUSEUMS SAMLING)

FÖR ATT KUNNA RÖRA SIG I GRÄNSZONEN KRÄVDES ETT GRÄNSZONSTILLSTÅND UTFÄRDAT AV ESSR:S INRIKESMINISTERIUMS MILISMYNDIGHET. TILLSTÅNDET GÄLLDE NORMALT ETT ÅR. RÄTTEN FÖR GRÄNSZONENS INVÅNARE ATT RÖRA SIG FRITT INOM GRÄNSZONEN SKULLE INTYGAS MED EN FOLKBOKFÖRINGSSTÄMPEL I PASSET.
(OCKUPATIONSMUSEET)

FÖRBJUDEN GRÄNSZON. 1959. ETT FOTO AV: L. ODRES.
(ESTLANDS HISTORISKA MUSEUM)

OBLIGATORISK MILITÄRUTBILDNING

Sovjetunionen kännetecknades av hela samhällets militarisering. Blivande värnpliktiga började redan tidigt förberedas för militärtjänstgöring. För det anordnade ungdomsorganisationer och DOSAAF olika kurser inom militäridrotter såsom fallskärmshoppning, skytte, dykning, orientering, bil- och pansarfordonkörning, radioteknik mm.

I skolan genomgick alla blivande värnpliktiga en omfattande grundkurs i militärkunskap. Som lärare anlitades pensionerade eller reservofficerare, undervisningsspråk var ryska. Högskolor hade egna avdelningar för militärkunskap där man utbildade reservofficerare (de kvinnliga studenterna fick medicinsk utbildning). En dag i veckan skulle ägnas åt militärkunskap på ryska, till en början under fyra års, senare under tre års tid. Kursen avslutades med två till tre månaders vistelse på militärläger. De utexaminerade fick reservlöjtnantsgrad.

I dagens estniska skola ingår försvarskurser bland tillvalskurserna i syfte att fostra elever till goda medborgare och öka deras medvetenhet om försvarets mål i Estland. Kursdeltagare kan tillägna sig livsviktiga kunskaper och förmågor som de kan behöva även i fall de inte kommer att delta i försvarsverksamheten.

PÕLTSAMAA GYMNASIUMS ELEVER I MILITÄRKUNSKAPSLEKTION. OKTOBER 1974. (NATIONALARKIVET)

TALLINNS POLYTEKNISKA INSTITUTS AVDELNING FÖR MILITÄRKUNSKAP 1980-TALET. (NATIONALARKIVET)

KROPPSKULTUR TILL DEN TOTALITÄRA STATENS TJÄNST

Kroppskultur utgjorde en oskiljaktig del av kommunistisk uppfostran med syftet att odla sovjetisk patriotism i ungdomen och förbereda medborgare för landets försvar. Varje åldersgrupp hade egna kroppsfysiska normer att fylla, i företag och myndigheter anordnades obligatoriska tävlingar i löpning och skidåkning för säkerställande av normuppfyllelse. Unionsomfattande kroppskultursprogram ”Redo för arbete och för Sovjetunionens försvar” (förkortat VTK) var ett träningsprogram som initierades 1931 och som existerade genom hela sovjettiden ända tills Sovjetunionens kollaps. VTK var tänkt som ett komplement till den unionsomfattande idrottsklassificeringen.

I högskolor ingick kroppskultur i det obligatoriska ämnesprogrammet under de fyra första studieåren. Alla högskolor hade en egen avdelning för kroppskultur.

MASSGYMNASTIK FÖR GOSSEBARN PÅ SOMMARSPARTAKIADEN FÖR ESTNISKA SSR:S SKOLUNGDOMAR. 1951.
(NATIONALARKIVET)

SPARTAKIADEN FÖR ESTNISKA SSR:S VÄRNPLIKTIGA. TALLINN. OKTOBER 1987.
(NATIONALARKIVET)

KROPPSKULTUR UTGJORDE EN OSKILJAKTIG DEL AV KOMMUNISTISK UPPFOSTRAN. EN BILD AV: A.VIIDALEPP. 1953.
(ESTLANDS NATIONALBIBLIOTEKS DIGITALA ARKIV DIGAR)

OBLIGATORISK VÄRNPLIKT

Sovjetunionen hade allmängiltig värnplikt utan några möjligheter till civil ersättningstjänst. De som vägrade göra militärtjänst (t.ex. p.g.a. sin tro som förbjuder vapenbärande) straffades med fängelse. För att undgå militärtjänsten simulerades ofta olika psykiska störningar som senare kunde medföra förhinder för att bli antagen till högskola eller få körkort. Reservstyrkor bestående av de som hade gjort militärtjänsten kunde kallas in till repetitionsövningar, för användning som gratis arbetskraft och i andra s.k. civilförsvarssyften. 1986 t.ex. skickades reservstyrkor till saneringsarbeten efter explosionen i Tjernobyls kärnkraftverk.

Fram till 1956 hade estländare möjlighet att göra sin militärtjänst i Estland, men efter avveckling av alla nationella förband skickades värnpliktiga till platser över hela Sovjetunionen (normalt utanför sin egen sovjetrepublik), ibland även utanför Sovjetunionen och till konfliktområden (1956 till Ungern, 1968 till Prag, 1980-talet till Afghanistan). Kommando och kommunikationsspråket i den sovjetiska armén var ryska som många estländare inte kunde. Egen makthierarki eller s.k. dedovsjtjina (äldre soldaters egenmäktiga styre över de yngre) gällde utanför det officiella regelverket och konflikter mellan olika nationaliteter var vanligt förekommande.

ARMÉN VAR HÖGT AKTAD I SOVJETUNIONEN. EN BILD AV: T. ARU, 1981.
(ESTLANDS NATIONALBIBLIOTEKS DIGITALA ARKIV DIGAR)

LIVSFARLIGA ”REPETITIONSÖVNINGAR”

Estlands värnpliktiga deltog genom ”repetitionsövningar” även i sanering av Tjernobylkatastrofens följder. Staben som upprättades speciellt för saneringsarbeten leddes av Estniska SSR:s civilförsvars högsta man Vello Vare. Personer som tvingades ut till katastrofområdet förvarnades aldrig om strålningsrisken.

BREV FRÅN EN DELTAGARE I TJERNOBYLKATASTROFENS SANERINGSARBETEN:”7 MAJ VAR DIN BRÖLLOPSDAG, MEN FÖR MIG VAR DET DAGS ATT ÅKA. VI FÖRDES TILL TJERNOBYL DÄR VI VAR FRAMME DEN 10 MAJ. ETT PAR DAGAR FICK VI ORDNA VÅRT BOENDE OCH DÅ VAR DET DAGS. (VI BODDE I TÄLT). FÖRST FICK VI TVÄTTA HUS I 2 MÅNADER. 2 OCH EN HALV MÅNAD EFTER DET, D.V.S. TILL SLUTET AV AUGUSTI, FICK VI BARA ÄGNA OSS ÅT DIVERSE DUMHETER. NÅGOT RIKTIGT ARBETE HADE DE INTE ATT GE OSS, FICK GRÄVA UPP GÅRDSPLANEN RUNT HUSEN I BYAR. IBLAND FICK VI SKALA BORT DET ÖVERSTA JORDLAGRET OCH FORSLA BORT DET. NÅGOT TUNGT ARBETE VAR DET INTE. VI TILLDELADES 40 M² MARK SOM SKULLE KLARAS AV UNDER DAGEN. VI BLEV FÄRDIGA GANSKA SNABBT OCH KUNDE ÄGNA ÖVRIGA TIDEN ÅT ATT SOVA ELLER SPELA KORT. BYARNA DÄR VI ARBETADE VAR HELT FOLKTOMMA. INTE EN ENDA KOTTE I HELA BYN. MEN VI BESÖKTE ÄVEN NÅGRA BYAR DÄR DET FORTFARANDE BODDE MÄNNISKOR. I BÖRJAN AV SEPTEMBER FLYTTADES VI IN TILL TJERNOBYL. NU ÄR DET FULL FART. NÅGON NORM HAR VI INTE ATT FYLLA, MÅSTE GE JÄRNET, SÅ HÅRT SOM VI BARA KAN. HUVUDREDSKAP ÄR SPADE. ALL TEKNIK STÅR STILLA, VI FÅR GRÄVA FÖR HAND. OM STRÅLNING SKRIVER JAG INGENTING HÄR. DET FÅR DU HÖRA HEMMA. DET VAR EN KORT ÖVERSIKT. HEM BORDE JAG FÅ KOMMA I SLUTET AV OKTOBER. DÅ HAR JAG GJORT MINA SEX MÅNADER. EN MÅNAD TILL MÅSTE JAG SVETTAS HÄR. DU SKA VETA ATT JAG ÄR RIKTIGT TRÖTT PÅ LIVET HÄR. JAG, ELLER RÄTTARE SAGT VI, KOMMER OCH HÄLSAR PÅ DIG I NOVEMBER. SKRIV INTE MER TILL MIG. VÅR AVRESA ÄR FORTFARANDE GANSKA OKLAR. “ .
23 SEPTEMBER 1986. (NATIONALARKIVET)

KONTROLL AV HUSENS STRÅLNINGSNIVÅ EFTER TJERNOBYLKATASTROFEN. JULI 1986. (NATIONALARKIVET)